2017

Föreningen Aktiva Seniorer i Borås

 

Resor 2017

 

 

 

RESA TILL GNOSJÖ

 

En kylig dag i april gjorde FAS en resa till två intressanta industrimuseer i trakterna runt Gnosjö.De är s.k. levande museer eftersom de gamla industrierna fortfarande fungerar så som de gjorde en gång i tiden.

Första stoppet blev på Töllstorps industrimuseum. Där började vi med att värma oss med kaffe, fralla och kaka. Därefter tog vår duktiga guide med oss runt bland alla byggnader och visade hur tråddragningen gick till. Hur man startade med en järnstång och hur man undan för undan drog ut denna till allt smalare järntrådar. Själva tråddragningen gick till så att metallen drogs genom ett ovalt hål i ett särskilt härdat verktyg. Ville man ha tråden tunnare drogs den genom ytterligare ett ovalt hål med mindre diameter. Så höll man på tills tråden hade den grovlek man var ute efter. Vid varje ny dragning kunde man minska tråden med ca 10 %. Det var bara vid de första dragningarna man behövde tillföra värme,sedan fungerade det utan.I början drogs trådarna med hjälp av hästvandringar, men omkring 1750 blev det med hjälp av vattenkraft.

När vi sett hur trådarna skapades fick vi se vad man kunde göra med dessa och även hur detta gick till. Alla gamla verktyg fanns kvar och fungerade än i dag. Vi fick se hur man tillverkade kruköron, vispar, musfällor, betsel, hårnålar, säkerhetsnålar och mycket annat. Det fanns även vävstolar där trådarna kunde vävas till såll med olika maskstorlekar.

Efter en god lunch på Haga Värdshus åkte vi vidare till Hylténs industrimuseum. Hylténs var en metallfabrik som var i drift 1874 – 1974. Det utsågs 2005 till årets industriminne.Det unika med detta museum är att det ser exakt ut som det gjorde den dagen som fabriken stängde dagen före julafton 1974. Det var två söner till grundaren som drev företaget på slutet.Alla maskiner, verktyg och annan utrustning finns kvar i sitt ursprungliga skick och kan med få undantag användas än i dag. Det finns t ex ett elverk som nu efter 100 år fortfarande levererar ström till byggnaden. Remdriften av svarvar, slipmaskiner m m fungerar fortfarande och visas för besökarna.

De stora produkterna när det begav sig var gjutgods av alla de slag. Det var t.ex. slangkopplingar till brandslangar men även bildelar och mycket annat. Vi fick i detalj se hur en gjutform ställdes i ordning med en blandning av sand, mjöl och vatten runt den form som hade skapats i svarvat trä.

Det som var det bestående minnet efter besöket var att man förundrades över med vilken precision och kvalitet allting hade tillverkats. Det gäller inte bara produkterna utan även de maskiner som användes som till stor del var egentillverkade och fungerade utmärkt än idag.

På hemvägen stannade vi till på Hestravikens restaurang för vårt eftermiddagskaffe med bulle och kaka. Där fick vi även en stund över för att smälta intrycket av alla dessa idoga och duktiga smålänningar och vad de har åstadkommit med små resurser men med mycket slitsamt arbete.

 

Tommy Bertilsson

 

 

 

Resa i Vedens härad

En kall morgon i veckan efter påsk startade vi vår resa i Vedens härad. Dock lämnade vi aldrig Borås, för hela Vedens härad ligger i Borås!

Vårt första stopp var Mölarps kvarn. Ordförande Ann-Britt Boman i Fristads hembygdsförening hälsade oss välkomna, och vid morgonkaffet informerade hon oss om kvarnen och den ö i Viskan som kvarnen ligger intill. Gården Mölarp är omnämnd i Skara Stifts Jordebok av år 1540. Den benämndes då Mölatorp. Kvarnen ägs och sköts numera av hembygdsföreningen. Den har renoverats och ett nytt vattenhjul har tillverkats så det åter går att mala i kvarnen. Viskan delar sig vid Mölarp så det bildas en ö. Ön ingår i ett naturreservat. Där finns drygt 250 växtarter, bl a den ovanliga silvertisteln samt stora bestånd av backsippor. Backsipporna hade tyvärr inte kommit upp ännu, vi fick nöja oss med att se på blåsippor och vitsippor. Med lite tur kan man här få se forsärla och strömstare.

Vi gjorde ett kort stopp i Fristads Folkhögskola, en av landets äldsta folkhögskolor, som startade år 1879, numera belägen på anrika Fristad hed där tidigare Älvsborgs regemente var förlagt mellan åren 1797 och 1914.

Vi åkte vidare mot Borgstena. På kyrkbacken lyste vackra påskliljor gult. Vi besökte stenkyrkan, vars äldsta delar, däribland norrväggen, troligen härstammar från 1100-talet. Sin nuvarande utformning fick kyrkan år 1753, då den utvidgades. Vid detta tillfälle togs fönstren upp till nuvarande storlek. Norrväggen hade från början inga fönster, så var det på många kyrkor i gamla tider, man trodde att allt ont kom från norr. Från 1700-talet härstammar även större delen av inredningen, även de gamla kyrkbänkarna. Takmålningarna är utförda år 1763 av konstnären Dettleff Ross. Den ursprungliga dopfunten finns på Historiska museet i Stockholm. Funten i kyrkan är en avgjutning i betong av originalet.

Det började närma sig lunchtid, så vi åkte genom Örlanda by upp till den gamla sätesgården Uddetorp. I början av 1600-talet växte Lennart Torstensson (1603-1651) upp här hos sin styvfarfar och styvfarmor. Fadern, anhängare av Sigismund, tvingades av hertig Karl fly år 1603. Vid 15 år ålder anställs Lennart som kammarpage av Gustav II Adolf och blev sedermera under 30-åriga kriget en av Sveriges främsta fältherrar. Idag ägs säteriet av familjen Smith och används huvudsakligen till bröllop, kickoff, event mm. I "kostallet" intog vi vår goda lunch bestående av kycklingbröst, potatisgratäng och sallad.

Sedan tog bussen oss till Vänga, närmare bestämt till kyrkogården, där den äldre kyrkans vapenhus står kvar. Dess äldsta virke är daterat till början av 1000-talet! I den nuvarande stenkyrkan från 1905-1906 finns en dopfunt som stått i forna stavkyrkan och kan dateras till 1000-1100 talet. På dopfunten är placerat ett märkligt trälock tillverkat 1645 med ett litet hus på toppen. Det kan vara en avbild av gamla stavkyrkan.

Vidare till resans sista mål, Unos Djur i Bredared, ett museum som presenterar Uno Axelssons livsverk, skulpturer av rötter, grenar och vrilar (knotiga utväxter på träd), som han tog till vara i skogen. Vi såg en video med Uno inspelad strax före hans död år 2002.

Tillbaka till Borås ca kl 16.20 där vi avtackade vår guide Lennart Nordquist med Olle Friberg för en väl genomförd resa. Det finns sju härad i bygden, kan vi hoppas på ytterligare en resa?

 

 

Henry Bergström

 

Men en vecka senare hade backsipporna kommit på Mölarps ö.

Rolf Bååth

 

 

 

Boråsresan 10 maj

 

Föreningen genomförde onsdag den 10 maj i mycket kyligt vårväder en rundtur i Borås Stad under ledning av den mycket kunniga guiden Birgit Nilsson. Starten skedde vid Carolikyrkan, stadens äldsta kyrka med anor och murar från 1200-talet. Vi fick höra historien om hur staden fick namnet Borås efter åsen Boeråsen, nuvarande Rya åsar. Därifrån gick vi en kort promenad till Stora Torget, där Birgit berättade om hur hus och byggnader tidigare sett ut. Inte många av oss visste att lagda stenplattor på torget framför f.d. Handelsbankens hus visar den ringlande Viskan och en stadskarta över staden på 1600-talet. Buss för fortsatt färd väntade vid Sagateatern. Därifrån gick bussturen med sakkunniga kommentarer från guiden via Allégatan, Simonsland, Knalleland och Djurparken, som Sigvard Berggren startade 1962, med ett första stopp och bensträckare vid utsiktsplatsen på Ryssby Klint.

Färden gick vidare upp till Hestra Parkstad, där vi fick se och veta mer om området som tillkom som den Nordiska bostadsutställningen 1994. Därefter for vi via Tullen, förbi SP, som numera heter Rise, via Sjömarken till Viared med ett lunchstopp på Ellagården. Efter en välsmakande grillbuffé med dessert och kaffe fortsatte vi på gamla Viaredsvägen, förbi Osdals lada och in på S:t Sigfrids griftegård. Vi fick veta att där finns fyra kapell, Uppståndelsen, Hoppets, Minnets och Evighetens kapell. Vi for vidare över Göta och Ramnalid för ett stopp i Ramnaparken, där kaffe och kaka serverades. Den nuvarande föreståndaren för det gamla värdshuset berättade initierat om de olika byggnaderna och verksamheten i Ramnaparken, som i samråd med Borås stad drivs av De Sju Häradernas Kulturförening. Varma och nöjda äntrade vi bussen för den avslutande färden med sakkunniga kommentarer från vår guide via Parkstaden, Stadsparken och Stadsparksbadet med avslut vid Gustaf Adolfskyrkan. De två reseledarna, guiden Birgit Nilsson och föreningens ordförande Lotta Löfgren Hjelm, avtackades med en stor och varm applåd.

 

Lars Hjelm

 

Resa till Torsö

 

En vacker morgon i mitten av maj samlas ett 60-tal aktiva seniorer vid Gustav Adolfs församlingshem. Strax före 8.00 kan vi kliva in i den drygt 14 m långa bussen, som skall ta oss till Torsö i Vänern. Många gånger har vi åkt bil på E20 och passerat skylten Torsö och pratat om att det vore roligt at åka dit - nu skall det äntligen bli verklighet. Chauffören Bengt rattar skickligt det långa fordonet ut ur staden samtidigt som han berättar en och annan lustig historia. Efter dryga två timmar är vi framme vid Brygghuset på Torsö, där det efterlängtade förmiddagskaffet serveras tillsammans med en härlig smörgås.Dagens guide, Sofia Svensson, presenterar sig och dagens program. Sofia bor själv på Torsö och kan mycket om ön. Vårt nästa stopp blir vid det lilla Fågelö kapell från 1882. Kapellet ligger vackert med utsikt över vattnet och det är också den vyn som tjänar som altartavla. Kyrkogårdens gamla gravstenar visar tydligt, att skeppare varit ett vanligt yrke i trakten och deras fruar står som "makan". Turen går vidare och Sofia berättar att Torsölandet egentligen består av två större öar, Torsö/Fågelö och Brommö. 1994 invigdes en ca 1 km lång bro från fastlandet till Torsö. Från Fågelö går en vägverksfärja till Brommö, som är en i det närmaste bilfri ö, där bussen idag fått dispens att köra. Det finns 530 bofasta i 240 hushåll på öarna. Affären har tvingats slå igen och skolan har varit hotad och drivs nu som ekonomisk förening. Brommö tillhör Biosfärområdet Vänerskärgården/Kinnekulle, eftersom det finns höga natur- och kulturvärden i området.

Vid färjeläget stiger Olle ombord på bussen och han kan Brommö på sina fem fingrar. Vi får höra om glasbruket, som kom till ön 1803 och fanns kvar omkring 80 år. Man tillverkade fönsterglas och buteljer. Arbetarna på bruket var många och kallades "sotepinnar", eftersom de blev svarta av det smutsiga arbetet och smala som pinnar av alla tunga lyft. Vi förflyttar oss till en härlig badstrand, Sandviks badplats, där vi går av och får veta mycket om Vänern. 22 000 öar finns i den 106 m djupa sjön, som också ger dricksvatten till 800 000 personer. Den som vill får smaka på vattnet i sjön. Den här årstiden är det fullt drickbart och Sofia kliver ut i vattnet med stövlarna på och hämtar några kannor. Havsörn, fiskgjusar och skrakar är vanliga fågelarter på Väneröarna. 38 olika fiskarter samsas i sjön och mest inkomst ger löjrommen. Växtligheten är rik med många arter längs diskesrenarna. Både löv- och barrträd finns och i skogarna finns gott om b är och svamp. Lärkträd är en vanlig syn. Lärk innehåller bra impregneringsmedel och är lämpligt att använda till "torsösnipor" , de för ön typiska båtarna. Vid färjeläget finns Glasbrukets magasin, där man samlat gamla fotografier från öarna. På Torsö finns ett fint hembygdsmuseum, där vi gör ett stopp för att titta på alla de gamla saker man samlat i ladan och kanske också köpa med oss något av det hantverk som visas upp.

Sofia berättar många skrönor om öarna och deras invånare. "Torsövargen" har fått sitt namn efter just varg. Vargar går på rad över isen under vintern precis som torsöborna tog sina skrindor lastade med varor och i en lång rad drog över isen för att sälja sina alster i Mariestad. Isens hållbarhet testade man genom att slänga en vante framför sig. Höll isen för vanten, så höll den också för de magra torsöborna. Under lunchen på Brygghuset underhöll Sofia oss med berättelsen om "Koffa", Vänerns sjöodjur. Kanske är det den 3-åring som en gång drunknade som går igen. En sak är i alla fall säker, får man Koffa på metkroken, måste man släppa i henne igen tillsammans med en varm halsduk, annars får man aldrig mer någon fisk.

Innan Sofia tackar för sig, hinner hon berätta om den fejkade runsten, som restes till minne av broinvigningen. Via Skövde, Falköping och Timmele tar vi oss tillbaka till Borås efter en fantastiskt fin och innehållsrik dag.

Ett varmt tack till Gunnie, som gjort det möjligt för mig och mina medresenärer att få se Torsölandet.

Birgitta Bååth

 

 

Resa till flottiljen på Såtenäs

 

 

I strålande vackert brittsommarväder startade vår färd. Men snart blev vi ändå påminda om vilken årstid vi har i sikte, då markerna låg alldeles vita av nattfrost sedan vi kommit in i Vårgårda kommun. Vi tog oss smidigt till Vara, och för att vi bekvämt skulle kunna nå det efterlängtade morgonkaffet med nybakade ostfrallor lät vår eminente bussförare oss få Blå Huset i fokus. Det gamla stationshuset vid den 150-årsfirande järnvägen har blivit så utomordentligt blått, att det bara måste skådas. Givetvis var det konditori Nordpolen som vi fick gästa en trevlig stund. Man hörde på samtalstonen att det ärevördiga konditoriet från början av 1900-talet var en ny bekantskap för somliga i sällskapet. Det lite gammaldags trevliga bemötande man får där bidrar till att man gärna återvänder till Nordpolen, som tagit sitt namn från att S. A. André landade utanför Vara på PR-turné inför sin äventyrliga nordpolsfärd.

Så långt skulle nu inte vi. Bussen tog oss genom ett pastoralt landskap, som ruvar på minnen av rik historia, vilka ändå inte berördes nämnvärt. I den förväntansfulla skaran fanns personer med insikter i svensk flyghistoria och vetskap om vårt resmål. En uppgift som gavs kändes lite tragisk för den som sina hjärterötter i vår modernäring, nämligen den att man i slutet av 1930-talet valde Såtenäs för en flygflottilj var att markerna var täckdikade. Man tog traktens bördigaste jord ur bruk för att hävda landets försvar. Flottiljen har ansetts vara så viktig, att den är en av de tre som Flygvapnet i dagens läge förfogar över. På F7 som den heter i militärnomenklatur skulle vi anmäla oss i vakten kl. 10.00.

Sedan vi försetts med id-kort som gäster togs vi till en hangar för att få information om verksamheten på F7. Där fanns gott om sittplatser, eftersom man för tillfället gav en sista utbildning av den FN-kontingent som flygs ned till Mali med ett av de transportplan som är stationerade på F7. Här har man under lång tid svarat för Flygvapnets transportbehov. Då är den väldiga Hercules mycket pålitlig. ”Ingen vet hur gammal en Hercules kan bli”, förklarade vår trevlige och kunnige guide, major Håkan Brandt, som jämte en kollega bistod oss under besöket. Det var med märkbar stolthet vi hörde våra ciceroner berätta om Gripen, det svenska stridsflygplan som väcker internationellt intresse. Planet är mycket flexibelt och kan användas för jakt, attack och spaning. Därför talar man om JAS Gripen. Vi fick se en film, där en skicklig pilot gjorde en hisnande flyguppvisning. Så togs vi in i en hangar för att komma Viggen riktigt nära. Man visade detaljerna i pilotens mundering och berättade om hur minutiöst genomtänkt allt är på ett modernt stridsflygplan. Viggen har ständig beredskap, och då och då ackompanjerades visningen av att man hörde ett plan starta.

På väg mot den väntande lunchen i den ganska nytillkomna militärrestaurangen blev vi informerade om några av de byggnader som återstår på Såtenäs från tiden före flottiljen. Särskilt lägger man märke till den vackra herrgården, som länge var officersmäss.

Såtenäs ligger på en udde som skjuter ut i Vänern nordöst om Brandsfjorden. Man skymtar mot horisonten Halle- och Hunnebergs silhuetter. Gården är känd sedan 1400-talet och var i släkten Posses ägo i drygt 300 år. 1777 kom gården att ägas av familjen Kylberg, och där föddes Lars Wilhelm Kylberg, en av grundarna till Skaraborgs läns hushållningssällskap. Han bidrog till att Såtenäs växte till att under en dansk ägare bli ett mönsterjordbruk med lantbruksskola. Kylberg hade också en rik konstnärsådra, förstärkt genom att hangifte in sig i släkten Ahlberg från Lidköping. Hans sonson, koloristen Carl Kylberg, räknas till de stora i den svenska konsthistorien.

Efter att ha tagit avsked av flottiljen dröjde vi en kort stund utanför Tuns kyrka, där undertecknad berättade något om den historiskt intressanta bygden. Inne i kyrkan kan besökaren se ett verk av L W Kylbergs dotter Regina, som har målat altartavlan. På andra sidan vägen ligger ett vackert 1700-talshus, ritat av arkitekt Olof Tempelman. Det är Silvii skola, kyrkoherde Johan Silvius stiftelse från 1700-talet. Silvius önskade inte bara en barnaskola utan därtill en latinskola för högre utbildning. I Tuns by ser man en av landets största bronsåldershögar, och på gården Gammalstorp lär författarinnan Harriet Löwenhielm ha fått inspiration till sin visa om Beatrice Aurore: ”Vi gingo i en lindallé /på gula, våta blad, /och tårar sköljde på min kind /och jag var ändå glad.”

Resan hemåt genom ett landskap med höstens vackra färger bjöd inte på något annat än sköna minnen från en färd som Harry Lundbäck skall ha varmt tack för.

 

Lennart Nordquist

 

 

 

Julresa till Jönköping

På morgonen den 8 december samlades 30 förväntansfulla FAS-medlemmar för att med buss åka till Jönköping. Efter en timmas resa var vi framme vid vårt första stopp vid Jönköpings läns museum, där John Bauerutställningen väntade. Innan vi gick till utställningen serverades förmiddagskaffe och fralla.

Under ledning av museets guide fick vi en lärorik inblick i John Bauers verk och levnad. Det är först och främst illustrationerna till ”Bland tomtar och troll”, som har gjort Bauer till en älskad konstnär. Bilderna med alla väsen som befolkar hans sagovärld, troll, jättar, riddare och prinsessor har skapat John Bauers ställning som hela Sveriges sagokonstnär.

Som en extra bonus fick vi också se en fantastisk fotoutställning under namnet ”We have a dream” fotograferad och sammanställd av fotograferna Albert Wiking och Oscar Edlund, som har arbetat med detta under en 15-års period. Utställningen visade ca 80 porträtt av människor med berättelser från hela världen som bar budskapet att ingenting är omöjligt för den som vågar drömma.

Därefter var det dags för lunch på Scandic Elmia och en timmas välbehövlig vila, innan färden gick vidare till julmarknaden på Munksjömagasinen arrangerad av Svenska Slottsmässor. Magasinen ägdes tidigare av Munksjö Pappersbruk och utstrålar än i dag en charmig gammal industrimiljökänsla. Under ett par timmar kunde vi här inhandla traditionellt svenskt konsthantverk i skinn, keramik, smide, halm, silver, glas och vävda löpare och dukar. Ett stort antal matproducenter fanns också på plats med bl a lokalproducerad honung, korv, senap, sylt, mejeriprodukter, marsipan och choklad. Här fanns något för alla sinnen och plånböcker. Ett kafé fanns också där vi njuta av kaffe och lussekatt.

När bussen gick hemåt, var det en glad och nöjd grupp resenärer som anlände till Borås. Ett stort tack till dagens arrangörer och reseledare Birgit Nilsson och Lotta Löfgren Hjelm för en intressant och välplanerad resa.

 

 

Lars Hjelm

 

 

Vandalorumresan finns i FAS-Aktuellt nr 1/2018