2019

Föreningen Aktiva Seniorer i Borås





                 Resor 2019


Resa i Kinds härad

Den sjunde resan i serien av upptäcktsfärder i Sjuhäradsbygden, som Olle Friberg och undertecknad kunnat ordna, är nu avverkad. Den gick till Kinds härad, och där har vi följt det mönster som gällde på Älvsborgs regemente: Man hade två kompanier från Kinds härad. Förra året reste vi i södra Kind, och nu stod norra delen av det vidsträckta häradet på tur.

Färden började i majsolens sken. Så tröstade vi varandra, då vi måste konstatera att det låg ett lätt snötäcke i Borås – en vecka in i maj månad! Vi hade dock, i stort sett, strålande sol hela dagen, om vi än kände ”vårliga vindar draga”.

Norra Kind är sedan gammalt präglat av herrgårdskultur, vilket den här dagen belyste på flera sätt. Första station på dagen var Limmared, ett samhälle som byggts upp kring det stora glasbruket, grundat 1740 Det är nu det äldsta företaget i sin bransch, om än enbart med tillverkning av industriglas. Om den betydelsefulla ägarfamiljen Brusewitz talade vi på Södra Åsarps kyrkogård. I stället blev det förmiddagskaffe på Limmareds värdshus med en välsmakande smörgås. I förbigående upptäckte ett par av oss, att värdshuset ståtar med en punschveranda med målningar från 1952 av en dansk konstnär. De lyfter fram staden Karlshamn, känd just för sin punsch.

Det var ägaren till Limmareds säteri Gustaf Ruthensparre som grundade glasbruket. Det kom dock inte att ligga i Limmareds socken utan i Södra Åsarp, vars kyrka är en av de mest intressanta i vårt landskap. Dit är det en kort tur, under vilken vi dock kunde påminna om att vi befann oss i en gammal gränsbygd, där danska fogdar huserat.

Kyrkan byggdes på 1100-talet i romansk stil. De bevarade trappstegen till den ursprungliga portalen på södra sidan och en förnämlig dopfunt från kyrkans byggnadstid vittnar om detta. Funten är uthuggen i västgötsk sandsten men har en figurstil som leder tankarna till Jylland. Kyrkan fick sina mycket intressanta målningar alldeles i början av 1400-talet, ”den sköna stilens epok”. Uttrycket kommer från Viola Hernfjell, som i sin avhandling om medeltida målningar i (dåvarande) Skara stift förmodar, att den till namnet okände målaren är densamme som utsmyckat Vårfrukoret i Strängnäs domkyrka.  Där bekostade riddaren Ture Stensson (Bielke) och andra i hans familj utsmyckningen. Herr Ture skulle ingå äktenskap med Birgitta Abrahamsdotter, enda barnet till Abraham Brodersson (Baad), ”Nordens mäktigaste och rikaste ädling”. Han satt vid den tiden som innehavare av Openstens fästning i Södra Åsarp. Sannolikt kunde den blivande brudgummen förmedla en skicklig mästare åt sin svärfar, som såg till att kyrkan var rikt smyckad till det storståtliga bröllopet i januari år 1407. De välbevarade målningarna i kyrkans kor kunde studeras av alla i ressällskapet.

Av den medeltida fästningen återstår föga; däremot kunde vi från bussen beskåda den gård som än i dag förvaltar marken där Opensten låg. Den skyltas med namnet Ladugården, som på medeltiden var allt annat än fähus. Så kallades herrgårdar i exempelvis Skåne. Härifrån kommer Laddatorpet  på regementsområdet i Borås, där förfäder till den kände filmskådespelaren Alan Ladd en gång satt som soldater.

Så gick färden på slingrande vägar, delvis långs den gamla Oxabanan, som en gång försörjde Limmareds glasbruk med virke. Vi fick här och var ute i markerna se tranor och glädjas åt att vårt landskapsdjur har ökat i antal på senare tid. I närheten av Länghems kyrka visade en av resenärerna, att det Stenbockska gravkoret står kvar på den äldre kyrkogården. Det blev en lämplig introduktion till nästa stora mål på resan.

När vi fick se Torpas vita fasad skymta, var det härligt att även se ”ekarna slöjas med ljusgröna flor”, som Evert Taube skaldar. Torpa stenhus har bevarat en benämning från folk i bygden, när den mäktiga borgen växte fram mot slutet av 1400-talet. Då var det helt nytt och oprövat att bygga hus i sten. Torpa skulle vara ett fäste mot fientliga danskar, men det har aldrig blivit intaget. Helt unikt bland gods i vårt land är att det hela tiden gått i arv till släktingar och aldrig blivit sålt.

Ätten Stenbock är det stora namnet i Torpas långa ägarlängd, men det har även innehavts av dem som fört ätten Sparres vapensköld. Vår förträffliga guide berättade mycket om slottets rika hisroria. Hon tog oss med till den gamla borgstugan, där en gång officerarna i vaktstyrkan huserade. Uppe i riddarsalen fick vi oss till livs historien om hur den 56-årige svågern till ägaren Gustav Stenbock, självaste kung Gustav Eriksson, anlände för att fria till hans 17-åriga dotter Katarina. Det fanns inget att sätta mot ett sådant anbud, inte ens att hon var trolovad och att det rörde sig om ett gifte i så kallade förbjudna led. Det blev förlovningsfest på Torpa och sedan bröllop i Vadstena. 

Stenhuset som inte varit bebott sedan slutet på 1600-talet har blivit restaurerat med stor omsorg, inte minst av den nuvarande slottsherren Per Zethelius,. Rummen har blivit smakfullt inredda. Han håller också hjortar i hägn, och kanske var det av gårdens egna produkter vi fick äta i det till stor matsal inredda stallet efter vår gedigna slottsvanding.

Vi tog oss sedan över det vackra Torpanäsets naturvårdsområde förbi Hofsnäs, en av de gårdar som Birgit Th. Sparre använt i sina böcker om gårdarna runt sjön. Vi hade änne en herrgård i sikte, nämligen Källebacka i Marbäck. Det är ett gammalt säteri med ett imponerande läge uppe på en kulle. Gårdens ägare Lars-Erik Josefsson tog emot oss för att generöst visa andra våningen av byggnaden. Den tillkom på 1700-talet och har en välbevarad inredning från den tiden: målningar, kakelugnar, ljuskronor etc. I ett uthus finns vad gården är särskilt berömd för: ett välbevarat avträde med plats för sju personer att samtidigt kunna göra sina behov.

Strax intill har man inrett ett kafé med gammaldags butiksinredning. Där fick vi oss en kopp kaffe med läckert wienerbröd, innan färden gick hemåt via Ulricehamn.

Nu återstår ett av de sju häraderna att bekanta oss med, nämligen Bollebygd. Den resan kommer att göras fram i höst.

 

Lennart Nordquist  

 





Kata Gård och Klosterkyrkan i Varnhem

 

Onsdagen den 24 april avgick vår resa till Katas Gård i Varnhem under ledning av Lennart Nordquist. Vi startade som vanligt från GA:s församlingshem med första stopp vid Café Nordpolen i Vara. Där bjöds på förmiddagskaffe och fralla. På Nordpolens eget bageri var vi många som inhandlade läckerheter, allt från matbröd och kakor till bakelser och tårtor. Som någon citerade ”Bästa att vara i Vara, för annars kan man hamna i Skara”. Men vi valde ändå att hamna i Skara och besöka Västergötlands museum. Där ”träffade” vi Kata och fick hennes livsöde berättat för oss.

Resan gick vidare till Varnhem, där vi följde Pilgrimsvägen till Katas Gård. Där visades bl. a. intressanta fynd från utgrävningen. Nu började vi bli hungriga, och lunchen var förbeställd på Flämslätts stiftsgård. Under färden till Flämslätt genom den vackra västgötabygden, ”Sveriges vackraste” enligt Lennart, berättade han många intressanta detaljer om landskapet vi passerade genom.

Väl framme på Flämslätt bjöds vi på en välsmakande kall buffé och till varmrätt gammaldags köttfärslimpa med gräddsås och lingon. Mätta och belåtna vände vi åter mot Varnhem och nu till Klosterkyrkan. Där togs vi om hand av en mycket kunnig guide, som med stor inlevelse berättade om munkarnas liv och leverne och om Birger Jarl och hans båda hustrur, Ingeborg och Mechtild från Danmark, samt om Birgers barn och barnbarn.

Efter ett intressant och givande kyrkobesök var det dags att börja hemfärden. Eftermiddagskaffe avnjöts på café Doppingen vid Hornborgasjön.

Tack till Lennart Nordquist för en innehållsrik och välplanerad dag.


Berit Mathiesen och Gunilla Sandström

 

 

 

 

       

Skåneresa

Den 2 maj startade ett antal förväntansfulla FAS-medlemmar tvådagarsresan till Skåne. Styrkta av frallorna vid Rasta på Hallandsåsen fortsatte vi resan direkt till Kullabygden. På väg till Arild besökte vi medeltida Brunnby kyrka med sina vackert bemålade valv från 1400-talet. Vi passerade Krapperups slott, innan vi kom fram till Arilds vingård, som med sina 120.000 vinstockar på 20 ha är Sveriges största vingård. Druvsorten man valt är Solaris, en härdig druva som trivs i den skånska myllan. Vi fick se hur tillverkningen av de mousserande och vita vinerna går till. Det bästa vinet lagras i ektunnor i långa valv byggda med samma teknik som under romartiden. Efter all intressant information förmedlad av en mycket engagerad guide var det dags för vinprovning och lunch, som visade sig bestå av en måltid värdig en gourmérestaurang.

Resan fortsatte till Lund, där vi vek av mot Simrishamn. Vädret var soligt, men det blåste kallt, så att se det vackra landskapet passera revy utanför bussfönstret kändes perfekt. Nästa längre stopp var Gunnarshögs rapsoljetillverkning, där vi fick en demonstration av utvinning

av rapsolja ur till synes torra, små svarta frön,  vilka faktiskt visade sig innehålla cirka hälften olja. Dessa hälls i en behållare, och ut kommer rapsoljan och biprodukten i form av en mörkbrun korv, vilken pressas samman till en proteinrik kaka användbar till djurfoder. Efter detta smakade kaffet med blomdekorerad morotskaka ypperligt.

 Därefter besåg vi Glimmingehus, ett av många skånska medeltida slott. Idag finns det cirka 100 slott i bruk, vilket gör Skåne till landets slottstätaste landskap. Slutmålet för den första dagen var anrika Hotel Svea i Simrishamn, där man serverade oss en riktigt smaklig tvårätters måltid.

I strålande sol från en klarblå himmel fortsatte vi färden följande morgon till Kiviks musteri. Här planterade Henric Åkesson de första äppelträden redan 1888. Idag brukar den femte generationen gården, där man numera framställer juice och cider i stor skala. Ca 4 ton äpplen pressas per timme. I Äpplets Hus – ett kunskapshus med inspiration och information om allt som har med äpplen att göra fick vi en intressant redogörelse om företagets historia, odling, skörd, forskning och förädling. Vi gick även igenom visningsfabriken, där det på ett pedagogiskt sätt visas hur produktionen går till.

Österlen visade sig i sin vackraste skrud med sol, intensivgula rapsfält, gullvivor och ursinnigt blommande körsbärsträd och hägg. Det var nästan så man fick nypa sig i armen för att inse att scenerierna var verkliga. Vi stannade vid vackra Brösarps backar, där de som så önskade kunde sträcka på benen. På Ravlunda kyrkogård fick även Fritjof Nilsson Piratens grav ett besök. Gravstenens text lyder: Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta upp allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972. På kyrkogården vilar även Olle Adolphson.

Efter ett stopp vid Åhus glasstudiehytta, där vi beundrade imponerande konstglas i alla regnbågens färger, fortsatte vi färden i det fantastiska landskapet till Sölvesborgs golfrestaurang. Efter att ha tagit för sig alltför mycket av den goda buffén passade det bra med en promenad på Europas längsta gång- och cykelbro. Eftermiddagskaffet med mastiga smörgåsar intogs vid Rasta i Värnamo. Några mil hemifrån kom vi in i en regelrätt snöstorm, som gjorde oss sällskap ända hem till Borås.

 

Brita Sundström


En givande häradsresa i Bollebygd

Inför den sista upptäcktsresan i Sjuhäradsbygden undrade vi vad Bollebygd hade att bjuda på. Nu kan vi vittna om att det fanns en hel del att se, höra och smaka. Gränsen mellan Veden och Bollebygd går ju vid Viaredssjön. På vägen dit påminde vi om att den gränsen hade kunnat bli riksgräns, om inte förenade krafter i Sverige för 400 år sedan hade lyckats skrapa ihop en hel miljon riksdaler silvermynt på sex år efter freden i Knäred 1613. Bollebygd var ett av sex härader i Västergötland danskarna hade som pant för att få skulden betald, och den saken rodde Gustav II Adolf i land!

Vår första anhalt på turen var Hultafors station, den enda K-märkta byggnaden i Bollebygds kommun. Där hälsades vi välkomna av Leif Karlsson, ordförande i Bollebygds flitiga hembygdsförening. Många av oss hade aldrig varit innanför stationsväggarna förut, och vi blev imponerade av den fina miljö som många intresserade och kunniga personer i trakten pietetsfullt hade tagit till vara. Stationen kallas numera bygdegård, och en av de ledande för den, Barbro Andersson, gav en fyllig information om järnvägen, som kom till stånd 1894. och om stationshuset, som ritades av arkitekt Yngve Rasmussen från Göteborg och ger en doft av England. Det tillkom 1907-09 och skulle vara välkomnande för gäster i sanatoriet uppe på Fjälla gård högt ovanför stationen. Vi bjöds förstås på kaffe och fick också smaka det goda bröd, som bakas av hembygdsföreningen.

Härifrån fick vi två fripassagerare med - Leif Karlsson och ingen mindre än Krister Johansson, som var kommunstyrelsens ordförande i många år. Så hade vi en förträfflig guide på färden, som berättade om Hultafors tumstocksfabrik och den vackra stenbron i Sörån vid Horsvad, innan vi kom fram till hans skötebarn, Bollebygds tingshus.

För Bollebygds häradsrätt byggdes Tingshuset år 1760, men eftersom det har flyttats ett par gånger från sin ursprungliga plats kan det inte K-märkas. Häradet omfattade socknarna Bollebygd, Björketorp och Töllsjö. Här hölls ting fram till 1920, varefter huset ett antal år var bankkontor Nu är det fint restaurerat och används för sammanträden och borgerliga vigslar. När socknarna 1950 inte skulle vara egna kommuner längre, förenades Töllsjö trots stort motstånd med Bollebygd till en storkommun, medan Björketorp blickade västerut, så att den socknen numera ingår i Härryda kommun.

Det var till den delen av häradet vi fortsatte, nämligen för ett besök i Björketorps kyrka. Den ritades år 1860, när den unge Helgo Zettervall var färdig arkitekt och blev alltså hans första självständiga alster. Från den gamla medeltida kyrkan har man bevarat flera inventarier. Särskilt intressant var, att lillklockan i tornet är daterad till 1519 och just i dagarna alltså är 500 år gammal.

Genom den djupa dalgång där järnvägen drogs löper också parallellt med den en landsväg mot Hindås, som vi följde dit. Tack vare järnvägen upptäckte många göteborgare denna vackra ort för drygt hundra år sedan och gjorde Hindås till en plats för rekreation och vintersport. Vi hade tid att stanna till utanför kyrkan från 1911, byggd i den nationalromantiska stil som var i ropet på den tiden. Sedan kändes det lockande att inta lunch på Hindåsgården, där vi lät oss väl smaka av ett rikt utbud.

Det sista besöket på vår tur var Hindås vackra och intressanta stationshus, byggt i samma stil som kyrkan och med samma arkitekt som stationen i Hultafors. I den pampiga hallen finns något så ovanligt som en musikläktare, för att turisterna skulle kunna få ett storslaget mottagande. Detta och mycket annat som stationen rymmer fick vi veta genom vår trevliga guide Mette Waldrop. Liksom i Hultafors fungerar nu Hindås station som bygdegård.

På återvägen mot Bollebygd fröjdades vi av Krister Johanssons kunniga guidning om natur och kultur i bygden. Sedan våra ”fripassagerare” lämnat bussen, tog vi oss hem via den gamla landsvägen till Borås.


Lennart Nordquist  

 

 

Julmarknad på Wapnö gård

 

Det hade snöat under natten, och på morgonen var det några minusgrader. Därför drog sig de FAS-medlemmar, som väntade på julmarknadsbussen, mot Gustav Adolfs församlingshem för att söka skydd mot den kalla vinden. Ja några gick till och med in i huset och väntade bakom entrédörrarna.
Bussen kom, och alla skyndade över gatan för att ta plats inför resan till Wapnö.

Reseledaren Gunnie Bertilsson prickade av de sista resenärerna och informerade sedan om resan.

Det blev en lugn färd genom ett landskap, som mestadels fått ett pudertunt snötäcke. På utsatt tid, kvart över tio, var vi framme vid gästgivargården i Kvibille, där det vankades kaffe och goda smörgåsar med bl a den lokala osten.

Sedan fortsatte vi resan mot slutmålet, Wapnö gård strax utanför Halmstad. Drygt tre timmar hade vi på oss att besöka julmarknadens alla utställare i olika byggnader på området. Där fanns hantverkare med alla slags produkter inte bara sådana med julanknytning. fast visst förvånas man över hur olika tomtar kan se ut. Den lotterisugne hade börjat sin odyssé redan utomhus och hade sedan flera alternativ.

I växthuset fanns det mycket matnyttigt att hämta, och avsmakningarna verkade aldrig ta slut. Det gällde ju bara att inte provsmaka för mycket inför den stundande jultallriken. En sväng bort till stallet och kossornas BB kunde man också hinna med före samlingen i slottets restaurang. Där kändes det skönt att vara inomhus och slippa den isiga halländska vinden.

Klockan två hade vi slagit oss ner vid de väntande borden på andra våningen. Efter några minuter kom julmustflaskorna på borden. Nu väntade vi bara på jultallriken, där varm och kall mat skulle finnas. Skulle man börja med den varma maten, medan den ännu var varm? Annars blev ju allting kallt. Tiden gick, och vid halv tre gick Gunnie för att leta efter maten. Hon kom tillbaka med besked om att tallrikarna tagit slut!!. Hon hann med ytterligare besök i köksregionerna, innan vi fick våra tallrikar fem över tre tillsammans med en ursäkt över förseningen. Men nog borde man väl ha förvarnat oss om att vi skulle få vänta?

Nåväl, maten smakade bra, och på utsatt tid, dvs 16.00, var vi tillbaka i bussen för återresa till Borås.

Tack Gunnie för ett som vanligt bra reseledarskap. Det var inte ditt fel att maten lät vänta på sig. Du gjorde vad som behövdes och mer till.

 

Rolf Bååth