Ingen fläckfri skidtur precis

Nu är det vinter, men i Stockholm har myndigheterna i coronapandemins namn bestämt att inga skidspår skall göras i ordning. Det kan ju nämligen bli för korta avstånd, om någon dristar sig att försöka köra om en framförvarande skidåkare. Undras om det är straffbart att göra i ordning ett eget spår. Då får man väl sätta upp en privatskylt för att mota bort inkräktare.

I Borås har jag däremot inte hört att det är förbjudet för skidanläggningar att göra i ordning skidspåren. Det går t o m bra att lämna rapport om spårens kvalitet för att informera presumtiva åkare. Jag hade bestämt mig för att pröva skidföret och läste därför två rapporter om spåren vid en av kommunens sportstugor. Rapportörerna varnade för isfläckar och genomslag, och det rekommenderades att låta finskidorna stanna hemma. Asch, tänkte jag, finskidor har jag ju inga, och lite is kan väl inte vara så farligt.

Så för första gången på nästan tre år tog jag fram den kära vallalådan och började rusta skidorna för ett nappatag med nordtorpsspåren. Jag lade på lite extra fästvalla för säkerhets skull. Termometern visade minus 4, så blå extra skulle säkert gå bra.

Det var nästan fullt på parkeringen vid stugan, och jag såg några åkare skymta ute i spåren. Och nu var det min tur. I första uppförsbacken körde jag förbi en tjej, som tydligen tappat ena skidan. Men det var hopplöst att komma uppför backen. – Nej det här går inte, pustade jag. – Har du inget glid, hörde jag tjejen säga. – Jo, men inget fäste, svarade jag sanningsenligt, och så började jag saxa vid sidan av spåret. När jag äntligen klarat av backen, såg jag isen framför mig. Det var minsann inga isfläckar, nej det jag såg påminde mest om en liten skridskobana, ja iskana i alla fall.

Ett tag tänkte jag vända tillbaka, men det kändes lite fegt att inte försöka göra sig mer förtjänt av eftermiddagsfikat i bilen. Så jag gjorde lite egna rundor och avstod från ” isfläckarna”. Och vissa sträckor av de färdiga spåren var ju riktigt njutbara.

Efter 45 minuter kände jag mig klar. De andra åkarna hade försvunnit. Det var lugnt och tyst, och jag tittade längtansfullt bort emot skogsbrynet, där de längre spåren brukar börja. Om inte nästa gång, och inte nästa heller men kanske när snön lagt sig djup, då blir det åka av.

Rolf Bååth